Ronja Rövardotter prövar faror

Astrid Lindgren skriver på ett kärleksfullt sätt om hur Ronjas pappa vill skydda sin dotter från alla faror i Mattisskogen:

Hon visste inget om vad som fanns utanför Mattisborgen. Och en vacker dag förstod
Mattis - hur illa han än tyckte om det - att tiden nu var inne.
”Lovis”, sa han till sin hustru. ”Vårt barn måste lära sej hur det är att leva i
Mattisskogen. Släpp henne lös!”
”Jaså, du har äntligen förstått det”, sa Lovis. ”Det skulle ha skett för länge sen, om jag
hade fått råda.”
Och därmed var Ronja fri att ströva omkring som hon ville. Men först lät Mattis henne
veta ett och annat.
”Akta dej för vildvittror och grådvärgar och Borkarövare”, sa han.
”Hur vet jag vilka som är vildvittror och grådvärgar och Borkarövare”, frågade Ronja.
”Det märker du”, sa Mattis.
”Ja, då så”, sa Ronja.
”Och så aktar du dej för att gå vilse i skogen”, sa Mattis.
”Vad gör jag, om jag går vilse i skogen”, frågade Ronja.
”Letar reda på rätta stigen”, sa Mattis.
”Ja, då så”, sa Ronja.
”Och så aktar du dej för att ramla i älven”, sa Mattis.
”Vad gör jag, om jag ramlar i älven”, frågade Ronja.
”Simmar”, sa Mattis.
”Ja, då så”, sa Ronja.
”Och så aktar du dej för att trilla i Helvetesgapet”, sa Mattis.
Han menade avgrunden som delade Mattisborgen mitt itu.
”Vad gör jag, om jag trillar i Helvetesgapet”, frågade Ronja.
”Då gör du inget mer”, sa Mattis, och sedan gav han till ett vrål som om plötsligt allt
ont hade satt sej i bröstet på honom.
”Ja, då så”, sa Ronja, när Mattis hade vrålat färdigt. ”Då ska jag inte trilla i
Helvetesgapet då. Är det nåt mer?”
”Jo, för all del”, sa Mattis. ”Men det märker du så småningom. Gå nu!”(ur Ronja Rövardotter, Lindgren 1981, s. 17ff).