Välkommen!

"Skriv en blogg om barns rädslor, det finns de som bloggar om mycket mindre intressanta saker" sade min vän Fredrik till mej när jag berättade att jag skulle ge ut en bok om hur små barn uppfattar faror.

Jag tror att barns rädslor är en viktig och drivande kraft i barnets utveckling. Jag har sett det upprepade gånger hos mina egna barn. Rädslan är ett tecken på att barnet tar ansvar. När rädslan släpper och barnet förstår sambandet går det vidare i sin egen utveckling och uppfattning om sin omvärld.

Ett exempel: Min femåriga dotter Siri, som hittills varit familjens Pippi Långstrump, är rädd för levande ljus. Det är helt uppenbart att hon har förstått att ljus kan leda till eldsvådor. Men hon har svårt att inse att det inte finns ett kausalt samband mellan ljus på födelsedagstårtan och ett nedbrunnet hem.

Jag kommer att varva denna blogg med nyheter från vardagen i Stockholm med nyheter om bilderboken "Farligt på riktigt?" Boken är illustrerad av Maarit Gunnervall och ges även ut på finska med titeln "Oikeasti vaarallista?". Boken ges ut i april 2010. Lanseringsparty på café carusel i Helsingfors den 9 maj kl 13-15. Alla är hjärtligt välkomna!

Ronja Rövardotter prövar faror

Astrid Lindgren skriver på ett kärleksfullt sätt om hur Ronjas pappa vill skydda sin dotter från alla faror i Mattisskogen:

Hon visste inget om vad som fanns utanför Mattisborgen. Och en vacker dag förstod
Mattis - hur illa han än tyckte om det - att tiden nu var inne.
”Lovis”, sa han till sin hustru. ”Vårt barn måste lära sej hur det är att leva i
Mattisskogen. Släpp henne lös!”
”Jaså, du har äntligen förstått det”, sa Lovis. ”Det skulle ha skett för länge sen, om jag
hade fått råda.”
Och därmed var Ronja fri att ströva omkring som hon ville. Men först lät Mattis henne
veta ett och annat.
”Akta dej för vildvittror och grådvärgar och Borkarövare”, sa han.
”Hur vet jag vilka som är vildvittror och grådvärgar och Borkarövare”, frågade Ronja.
”Det märker du”, sa Mattis.
”Ja, då så”, sa Ronja.
”Och så aktar du dej för att gå vilse i skogen”, sa Mattis.
”Vad gör jag, om jag går vilse i skogen”, frågade Ronja.
”Letar reda på rätta stigen”, sa Mattis.
”Ja, då så”, sa Ronja.
”Och så aktar du dej för att ramla i älven”, sa Mattis.
”Vad gör jag, om jag ramlar i älven”, frågade Ronja.
”Simmar”, sa Mattis.
”Ja, då så”, sa Ronja.
”Och så aktar du dej för att trilla i Helvetesgapet”, sa Mattis.
Han menade avgrunden som delade Mattisborgen mitt itu.
”Vad gör jag, om jag trillar i Helvetesgapet”, frågade Ronja.
”Då gör du inget mer”, sa Mattis, och sedan gav han till ett vrål som om plötsligt allt
ont hade satt sej i bröstet på honom.
”Ja, då så”, sa Ronja, när Mattis hade vrålat färdigt. ”Då ska jag inte trilla i
Helvetesgapet då. Är det nåt mer?”
”Jo, för all del”, sa Mattis. ”Men det märker du så småningom. Gå nu!”(ur Ronja Rövardotter, Lindgren 1981, s. 17ff).